Nu skall den klantiga halvnya ”Fader Vår” tvångsinföras
Medeltiden har återvänt till Öland, åtminstone i vad avser kyrklig organisation. Öland har efter snart 500 år av kyrklig decentralisering återinfört en enväldig ”Prost över Öland”.
Den siste som i förra omgången med säkerhet innehade detta ämbete, under medeltiden förlagt till Gärdslösa, var kyrkoherden Reimarus, som omtalas när han åtföljde biskop Brask under dennes visitationsresa på ön år 1525. Den siste kan också ha varit Lars, som år 1547 utnämndes till den första Prosten över Ölands Norra Mot.
Men hur som haver, nu är vi där igen. Biskopen har efter minst 460-talet år återigen försett sig med en ”nuntius” (budbärare) på Öland: prosten i fråga kallar sig själv ”biskopens högra hand”. Och det första som händer är att det nu pekas med hela denna hand. Påbud lär nämligen ha utgått (om direkt från biskop Sven eller inte har inte framgått) att ”Det är dags att ölänningarna tar till sig den nya Fader Vår!”
Inte minst konfirmanderna skall indoktrineras till att tro att den nya versionen är den enda sanna Herrens bön, när det i själva verket rör sig om ett klåfingrigt och missriktat försök att ”modernisera kyrkan”.
LEVE ”VARDE”! Vad har man vunnit när man byter det traditionella ”Helgat varde ditt namn” mot ”Låt ditt namn bli helgat”? Har det blivit språkligt mera tillgängligt för dagens människor? Knappast! Formen ”varde” har man visserligen lyckats bli av med, men hur skall man i konsekvensens namn lyckas misstänkliggöra ”vore”, ”kunde”, ”måtte /det gå bra/”, ”leve /biskopen/” och ”/tack/ vare /Svenska Kyrkan/” och andra äldre verbformer?
Man har behållit formuleringen ”Förlåt oss våra skulder”, när man för begriplighetens skull kunde ha ändrat ”skulder” till ”synder”, på det att våra tankar icke i första hand måtte gå till kronofogden. Men det har man i inkonsekvensens namn inte gjort.
Och tempus, snälla missriktade nyöversättare, tempus! Presens i ”såsom ock vi förlåta...” har ersatts med perfekt: ”liksom vi har förlåtit”. Tempusbytet har förvärrat en redan i den tidigare versionen svårbegriplig logik när det gäller relationerna mellan Gud och oss människor, om man får skriva något sådant utan att beskyllas för att vara blasfemisk.
TRIVIALISERING Ett annat argument för den nya versionen är att den ligger närmare ursprunget (”bönen som Herren lärt oss”). Det är som om alla tidigare generationer hade haft det bättre i sin himmel idag, om de bett dagens ”korrektare” versionen under livstiden. Och om det nu är så viktigt med det ursprungliga, varför återger man inte den grekiska ursprungstextens pluralform ”i himlarna”? (Men det gjorde inte ens goterna i Ulfilas översättning från 300-talet; ”in himinam”).
Det allvarligaste med nyöversättningen är trivialiseringen av texten. Och detta i tider, där mystiken och de språkliga symbolerna kittlar människornas fantasi och föreställningsvärld - se bara hur läsarna fylkas kring den falske profeten Dan Brown och hans Da Vinci-kod!
Att ersätta ”varde” med det hurtfriska ”låt oss etc” förflyttar oss med en duns från föreställningsvärlden till en mera trivial vardag. Trivialiserande är också bytet av ”fräls oss från ondo” till ”rädda oss från det onda”. Uppmaningen ”fräls” för oss samman med Frälsaren, medan ”rädda” osökt för tankarna till Räddningstjänsten. Dativformen ”ondo” finns ju trots kyrkans ovilja kvar i språket i uttrycket ”av ondo”. Det är för övrigt att underskatta Svenska Kyrkans medlemmar att vilja rensa bort ordformer och uttryck som inte lärs ut i grundskolan.
HACKIG RYTM En sista salva tillåter jag mig. Man har i nyöversättningen ruckat på den invanda rytmen både här och där, mest notabelt i bönens inledande rad, där betoningen i alla av mig kontrollerade språk (tyska, latin, grekiska, gotiska) ligger på första stavelsen. Eftersom bönen läses högt av hela församlingen, kommer man in fel och hackigt med den nya betoningen, detta som en liten praktisk slutkommentar.
PS: Jag ber om ursäkt för att jag slarvigt kallat bönen ”Fader Vår” i stället för ”Herrens bön”. Jag lovar att inte kalla den nya versionen för ”Vår Fader”.
